Här kommer det nog inte hända så mycket. Jag trivs bättre här. Det kanske du också gör? Välkommen!

Har precis vinkat av Hjärt.
Det är träff i Uppsala imorn, så självaste ordföranden och en medresenär har just börjat sin resa. Det gigantiska projektet med bilen börjar gå mot sitt slut. Jag har inte varit superaktiv. Mest som moraliskt stöd/bollplank/gnällspik. Men ikväll lät jag mig övertalas att vara med. Allt som kan lysa gör det. Det blinkar, lyser, skiftar färg... Lite som ett tefat som just landat. Men jag gillar't. Även om jag inte alltid säger det.
Ska det va så ska det va. Annars är det ju knappt nån idé. Enda som irriterar mig lite är att det praktiska liksom blivit lite åsidosatt. Men det är ju egentligen inte mitt problem.

Nåja. Just nu känner jag att jag gärna satt mig i bilen och åkt med till Uppsala. Hade dock aldrig orkat hålla mig vaken hela dagen bland en massa bilar. Nästa gång, kanske.

Ska bli skönt att få se mer av Hjärt i alla fall. Snart. Ska bara sega mig igenom en massa plugg först. Sen kan vi umgås. Efter allt det sega. Ryckningarna i ögat har pågått hela dan. Rycker fortfarande. En stressreaktion. Intressant det där, att man liksom reagerar rent fysiskt. Och att just min reaktion är ett öga som får fnatt. Det syns ju visserligen inte att det rycker, men det är nog så irriterande att känna av det hela tiden.
Vad i hela friden kan det vara för mekanism som orsakar detta evinnerliga ryckande? Det känns ju inte som att evolutionen ligger bakom det? När kan det liksom någonsin ha varit önskvärt att ögat går bananas?

Well, well. Nu ska jag dra täcket upp till hakan och kanske slötitta på nån webb-tv. Imorn är det plugg igen. Om nu inte nån annan kroppsdel börjar med spasmiska ryck. Börjar benet vifta okontrollerat blir det liksom lite svårt att koncentrera sig. Det är svårt nog redan nu.

Ja. Så är det. Godnatt då.

 

Nej, du har inte fått ett akutfel på synen. Ovanstående bilder är från en fest vi hade förra året. En mycket rolig sådan. Det syns tyvärr inte på bilderna som min bror var vänlig nog att ta. Jag vet inte hur ni känner, mina vänner.. men jag tycker att brist på bilder är skäl nog att ha en ny liten sammankomst inom en snar framtid? Det här kan jag ju inte se tillbaks på när jag blivit gammal!

Så satt jag och lekte lite vid datorn. Och ville se hur det skulle kunna se ut. Och så blev det ganska bra. Och så blev det ett litet sidoprojekt. Och så vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Men schnajsigt blev det, om jag får säga det själv.

KLICKETIKLICKA här!

Undrars just om dr Phils fru får lön för att sitta med i studion och sedan hålla honom i handen när han går ut?
Vems idé är det där arrangemanget egentligen?

Jag loggade ut från min mail och hamnade på msn:s förstasida:

Aniston är snyggare än någonsin för att hon har tappat 3 kg på 7 dagar?

Om man klickar på bilden kommer man till en text som berättar att hon minsann höll sig undan buffén vid sin senaste inspelning och följde ett strikt kostschema. Detta är alltså något bra. Hon beskrivs som mycket "petite" och utrustad med stark karaktär.

Kommentarer på det?

 

Övervikt är ett växande hälsoproblem i vår del av världen. Det är även psykisk ohälsa bland unga kvinnor. Övervikt är i de flesta fall inte särskilt svårt att åtgärda. Men hur är det med skev kroppsuppfattning, låg självkänsla och snedvridna ideal?

För en stund sen hörde jag ett hiskeligt krasch och ett brak ifrån köket.
"KOMETEN!" tänkte jag medan hjärtat letade sig upp i halsgropen. Typ.

Men det var inte en himlakropp som letat sig in genom vårt köksfönster. Däremot hade den stora tavlan på tavellisten i köket gjort ett fridyk och låg i tusen bitar på köksbord och -golv. Lajbans!

Den senaste timman har jag alltså ägnat åt att, iklädd kängor, sopa ihop glaset, rulla in det i en dubbelvikt pappkasse, linda in paketet i flera lager pack-tejp och slutligen lägga alltsammans i ytterligare en pappkasse, som jag överväger att rita en stor döskalle på. (Jag tycker alltså att glassplitter är mycket obehagligt. Så obehagligt att jag tycker det känns lite oroväckande att ens titta på det.)
Därefter har det sopats och dammsugits och katternas mat- och vattenskålar har diskats.

Nu är köket fritt från glasrester. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig när jag, fortfarande skodd, med jämna mellanrum springer dit och kontrollerar. Uscha.

Tänkte försöka sammanfatta den gågna månaden med en bild. Det blir ett återkommande inslag, såvida jag får ihop bilder. Och att de känns - om inte bra - så åtminstone okej.

April. Äntligen kom den. Den efterlängtade våren. Det bjöds på några riktigt sköna dagar och mellan vinterns hundskit, grus och torra gamla löv skjuter nytt, friskt gräs upp. Förlåt mig alla pollenallergiker, men det här är så inni bängen skönt! Den känslan vill jag ta med mig från denna månad.

 

Hittade ett smarrigt recept på banancupcakes (jag kallar dem visserligen muffins, men vill man vara fancy-schmancy heter det cupcakes!). Banan i självaste muffinet och sedan en len, mild smörkräm på det. Tyckte den blev lite tam, så jag gav den en lätt ton av gräddkola. Passar fint med banan.

Ja, de smakade bra. Och ja, de är fasligt söta. Ett räcker, precis som det ska vara.

 

Invigde ett av kakfaten jag fick av mamma. Nu vill jag ha kafferep så jag får chansen att använda det större av dem också. Det hålls alldeles för lite kafferep nu för tiden.

 

Foto och animation av mig.

Steltons klassiska termos från 1977 måste ha någon gemensam släkting med termosarna från Rusta.
Skillnaden är att Stelton-termosen kostar omkring 600:- i diverse webshoppar medan Rustas termosar kostar 149:- på, ja just det, Rusta.

Även om Stelton kanske känns mer hållbar och exklusiv, skulle jag i alla lägen välja Rusta. Det är ju liksom en termos. Som man förvarar kaffe i. Inte mer än så.

Ja, åsikter har aldrig varit någon bristvara hos mig. Tvärtom. Jag strör dem gärna omkring mig när andan faller på. Tillexempel här i bloggen. För den som inte kan få nog att min tyckande (vilket bör innefatta samtliga läsare, hahaha) finns det lite åsikter samlade här.
Dock handlar allihop om sånt som finns i badrumsskåpet, så det kanske inte faller alla på läppen.

Testklubben är förresten en utmärkt källa när man är på gång att handla något nytt. Det finns en hel radda olika produktrecensioner att läsa, vilket kanske kan underlätta beslutsprocessen när man är lite tveksam.

Nu ska jag försöka få något gjort här.

Ta-taa!

DU ÄR UTVALD TILL MUSIKFINALEN!


GRATTIS, DU ÄR I FINAL!


FYLL I ETT FORMULÄR - VINN EN TV!


Förbannade skitmail som väller in i inkorgen dagligen. Jag kan inte vara i någon jävla final för jag HAR INTE ENS TÄVLAT! Och jag vill inte vara på ert FÖRNICKLADE formulär - för jag vill inte ange mitt telfonnummer på slutet och BLI TELEFONTERRORISERAD av envisa försäljare av massa skit jag inte vill ha!

Visst, det står i det finstilta att man i samband med sitt deltagande i tävlingen också godkänner att ens personuppgifter delas ut till företag och att man går med på att bli kontaktad om "erbjudanden".
Ändå är det SKIT, FUSK och ett JÄVLA BLUFF OCH BÅG med alla dessa tävlingar och skitmail som dräller in.

Precis som alla reklambanners som erbjuder ditten och datten.
"NÄMEN ÄR JAG VERKLIGEN 34325046:e BESÖKAREN? FÅR JAG EN VINST! JAVISST SKA JAG KLICKA MIG IN PÅ ER SIDA OCH SAMTIDIGT GE ER MÖJLIGHET ATT SAMLA IN MINA PERSONUPPGIFTER OCH LURA MIG PÅ ALLA SÄTT OCH VIS"

HATAR HATAR HATAR den där skiten!

Låter det för bra för att vara sant? Då är det också det.
Det borde vi väl ha lärt oss efter förra riksdagsvalet.

Precis när jag var klar med nedanstående inlägg och jublade att återigen ha telefonkontakt med omvärlden, tänkte jag som sagt provringa.

I luren möts jag återigen av automatkvinnan som vill ha pin-koder och telefonnummer. Nu fungerar dock varken den gamla eller nya koden.

En kvart senare har jag talat med ytterligare två medarbetare (båda av den trevliga sorten) och den siste av de två ordnade alltihopa manuellt. "Ja, för det kunde ni ju inte ha gjort redan FÖRSTA GÅNGEN!" vrålade jag. Inte. Det var ju inte den sista personens fel att den första inte var beredd att göra sitt jobb fullt ut. Hmpf.

Nu har jag i alla fall premiär-ringt till Hjärt, och det fungerade alldeles utmärkt.

Trägen vinner.

I dagar - DAGAR! - har vi försökt göra den slutgiltiga aktiveringen av vår bredbandstelefoni. Den något stela automatiska kvinnorösten i telefonluren har uppmanat att knappa in telefonnummer och pin-kod. Jag har knappat. Och knappat. Kvinnan har lugnt och sansat meddelat mig att jag knappat in något av numren fel. Jag har försökt igen. Och igen.

Vid det här laget är jag nästan hej och tjenis med alla på telias kundtjänst. Jag har förklarat, kopplats om, förklarat igen och fått det glädjande beskedet att NU är det nästan klart. Och jag har lyssnat på automatiska damen och knappat in siffra efter siffra på nytt. Utan resultat.

Idag ringde jag för trehundrasjuttiotolfte gången kundtjänst. Fick frågan vilken pin-kod jag angett. Det visade sig vara helt fel kod - trots att den stog i brevet, närmare bestämt under raden Din pin-kod för att aktivera telefonadaptern är:
Fick ny kod av trevliga tjejen i kundtjänst - och voila! Lite trist att ingen kommit sig för att ställa den frågan tidigare, men nu är vi igång.

Måste ändå tillstå att de är himlans trevliga där i kundtjänsten. Alla, förutom en butter och snäsig tjej i tisdags.
Dessutom är tiden i telefonkö bara någon minut - det gillas!

Nu ska jag nog busringa lite, för att fira att fira, liksom ;)